Evighetsmaskinen. Vardagsmodellen 1982 var den en av Sveriges mest populära och omtalade produkter. Innan den hade börjat säljas. Och när den skulle börja säljas så fanns den inte. Och när den fanns var det inte särskilt många som ville ha den. Att berätta the Itera cykeln story är i det närmaste omöjligt, annat än som några fragment. Bakom Itera-cykeln låg ett par killar som hade jobbat med utvecklingen av conceptet plastbilen på Volvo. När det inte blev nånting av det experimentet, började dom att på sin "fritid" utveckla en plastcykel istället. Kompositplastens unika möjligheter hade man skaffat sig rika kunskaper om på Volvo. Man lyckades intressera Statsföretag för att finansiera det hela och ett företag startades för att ta fram cykeln. Man var strax i full gång. Prototyper utvecklades, man hittade en fabrik uppe i Vilhelmina som kunde tillverka cykeln med bl.a. hjälp av statliga lokaliseringsstödspengar, man köpte specialtillverkade verktyg i tiomiljonerklassen från Tyskland, vilka behövdes för att gjuta cykeln. Att t.ex. hjulet kunde göras i ett enda stycke i en enda maskin betjänad av en enda man, vilket skulle kunna ersätta motsvarande avdelning på 100 man hos Monark som monterade ekrar, var en fantastisk innovation bara det. Man var entusiastiska, man jobbade hårt, man gick in för att lyckas med sin idé. Och man skrev releaser och skickade ut bilder på sin fantastiska produkt till pressen. Och det skrevs metervis om den fantastiska grejen med cykeln i plast. Fast den fortfarande ännu bara fanns som en prototyp i balsaträ på företagets kontor. Men man jobbade intensivt på att den också skulle bli gjord i plast. Hållfasthetsberäknade på Chalmers, och inte minst skaffade leverantörer till alla de delar som inte skulle kunna göras i plast. Växlar, kedja, däck, vajrar etc. Allt från början. Ingen av dem hade tidigare gjort cyklar. Och kanske var det så att man mera fascinerades av den som affärsidé än som cykel. Antagligen skulle man lika gärna kunnat komma på att göra ett hus i plast, eller en paraply eller något annat. Men det råkade bli en cykel. Kanske också inspirerat av att cykeln åtminstone fram till 1982 varit trendprylen nr 1. Dom verkligt häftiga körde omkring på gröna Bianci-racercyklar, som var smäckra, fräscha och tekniska. Hundratusentals andra hade just köpt sin racer av annat märke. Kanske var marknaden redan på väg att bli lite mättad? Itera-cykeln var inte så vacker, men praktisk. Och inte minst futuristisk. Och det var vad vi på Collin & Forsman tog fasta på när vi kontaktades av de entusiastiska Itera-människorna och fick i uppdrag att hjälpa till att lansera Itera-cykeln. Och så blev reklamen till. Hur skulle en cykel presenteras som inte rostade, som höll i evigheter, som var en vild uppfinning men ändå praktisk? Det stod snart klart. Evighetsmaskinen var äntligen uppfunnen. Den skulle snurra och gå i evigheter, plasten var fullständigt oförstörbar och konstruktionen utnyttjade kompositens lätt sviktande egenskaper till att ge extra kraft i pedaltrampet. Man skulle orka cykla i evigheter. Bland annat. Klicka på annonsen om du vill läsa texten. Väl medvetna om hur Volvo brukade bjuda in sina återförsäljare till gigantkonferenser vid lanseringar, ville inte Itera vara sämre. Alla Sveriges cykelhandlare bjöds in till Trägårn i Göteborg till vilket tillfälle också äntligen ett par prototypcyklar i plast kommit fram, och det var festligt värre. Hundratals cykelhandlare med fruar gjorde sig några glada dagar i Göteborg på Iteras bekostnad. Några gjorde också några vingliga rundor i parken på plastcykeln. Vad Itera inte räknade med var cykelhandlarnas starka knytning till redan etablerade cykeltillverkare, Monark-Crescent, DBS m.fl. Det visade sig att det skulle mycket till för att få handlarna att ta upp en ny och dessutom så ovanlig cykel i sitt sortiment. Och eftersom de flesta cykelhandlare var gamla racercyklister, såg dom extra misstänksamt på det här nya fenomenet. Touringmodellen. Sen gjorde naturligtvis också de etablerade cykeltillverkarna sitt för att mota Itera-cykeln i grind. Om blotta tanken på att man kunde gjuta ett hjul i ett enda stycke, fick 100 ekermonterare i Varberg att få frossa, vad fick då inte deras direktörer. Att få återförsäljare till Itera cykeln blev alltså inte så lätt som man trodde. Optimistiska som man var hade man tidigt gått ut i pressen och berättat om sina planer på hundratusen sålda cyklar redan första året, vilket man nu undan för undan fick äta upp. För trots att femton-tjugotusen insålda cyklar till återförsäljare egentligen kanske var mycket bra, så var det ställt i perspektivet av kanske hundratusen, katastrofalt dåligt. Under tiden hade tillverkningen börjat komma igång så smått. Men som vanligt med nya projekt, tar allting mycket längre tid än beräknat. Ideligen dyker saker upp som man inte räknat med i förväg. Starten skulle naturligtvis vara på våren och det jobbade alla för. Inte minst vi på byrån som hade kreerat och producerat allt från instruktionsböcker, garantisedlar och jätteförpackningar som hela cykeln låg i, till broschyrer, skyltar och annonser och allt annat som ska till för en framgångsrik lansering. Och så kom dagarna i början av maj då de första annonserna satt i tidningarna och de jublande konsumenterna skulle börja köpa ut sina cyklar hos närmaste cykelhandlare. Det var alltså då cyklarna skulle varit ute i butikerna, men något hade hängt upp sig. Bland annat hade en växel som en leverantör som också levererade till en annan mycket känd västsvensk cykeltillverkare, tyvärr inte gått att få fram i tid. Högst beklagligt. Så där stod man i Vilhelmina. Att man också själva hade strulat till det en del behöver vi inte gå in på. I alla fall fanns det bara ett fåtal cyklar ute när kampanjen gick. Samtidigt kom ett märkligt och långt reportage i Aktuellt om hur trafikljusen inte slog om för den nya plastcykeln eftersom den inte var i metall. Att det var så det gick till vid trafikljus var det ju ingen som hade hört talas om tidigare, men reportaget fick en fantastisk genomslagskraft. Att några journalister samtidigt döpte den nya plastcykeln till "anacondan" bara för att man tyckte att den slingrade sig när man trampade på den, gjorde inte saken bättre. Racermodellen. Ändå fanns det massor av folk, så kallade trendsetters, som försetts med "reklamcyklar", som obehindrat trampade stan runt utan några som helst problem. Och en av Sveriges bästa kvinnliga racercyklister älskade sin Itera mer än något annat. Det talades t.o.m. om att skapa en egen Itera-tävlingsklass. Sammanfattningsvis. För mycket press i tidigt stadium som berättar för mycket om de mycket djärva mål som man senare får svårt att nå upp till, är inte bra. För snävt tilltagna tider från idé till det att produkten ska vara ute på marknaden, så att man inte hinner lösa färdigt de tekniska problemen, är inte bra. För optimistiska tankar om distributionskanalernas intresse, så att man kanske upplevs som lite för nonchalant i de första kontakterna, är inte bra. För innovativa produkter som om de får fotfäste kan ställa till verkliga svårigheter för konkurrenterna, är inte bra om man inte är beredd på att försvara sig, eller kanske inte ens fattar vad som är på gång. För lite kunskap om branschen man ger sig in i, är inte bra. För uppmärksammad reklam som visar upp produkten så att alla människor snabbt kan bilda sig en uppfattning om den, är inte bra om produkten i början av olika orsaker inte riktigt håller måttet. Försenade leveranser så att säsongen är slut innan några produkter kommer ut, är inte heller bra och kan få den bästa och mest omtalade produkt på fall. Redan innan den egentligen funnits. Eftersom Itera cykeln är i det närmaste oförstörbar, finns det gott om delar spridda i trakten av Vilhelmina. De är numera helägda av Procordia, men frågar man snällt kan man nog få prova om man kan få ihop till en cykel. Den används också som turistcykel på några västindiska öar, där den skall vara alldeles utmärkt i det fuktiga klimatet. Dessutom finns den representerad med en styck racermodell på Museum of Modern Art i New York. Förutom hos de några tusen djärva svenskar, finnar, danskar, norrmän och engelsmän som stod först i den lilla kön i maj 1982 och som numera alltså äger en raritet som kan trampas i evighet. Amen. Lasse Collin (nedtecknat i eftertankens kranka blekhet runt 1990)